Tuppjuck och annat
En helt vanlig dag i mitt liv var då gårdagen.
Med en ynka skillnad, att jag fick fullständigt tuppjuck
på mina förbannade jädra nageltrång.
Panik skulle man kunna säga, jag kunde ju inte ens gå
normalt i mina allra bredaste skor.
Så jag tog fram sax, pincett och tops och utförde
ett något plågsamt ingrepp på mig själv. Men....
Det blev bra faktiskt. Åtminstone för tillfället tills det växer
ut igen. Mitt läkarbesök för det är ju inte förrän i april och
just igår kändes det extra plågsamt att behöva vänta så
länge. Så jag tog saken i egna händer. Bokstavligen talat.
Moahahaha, usch vilken torr humor jag har.
På kvällen var jag på sorgegrupp.
En grupp som anordnas genom kyrkan där man får träffa
andra som har mist nära anhöriga.
Det var näst sista gången. Nästa gång är det avslutning.
Men jag vet inte om det känns riktigt så som jag hade hoppats.
Det är blyga folk som inte delar med sig så mycket, framför allt
en dam har det väldigt tufft. Hon mår så dåligt men kan inte
riktigt ventilera sig. För min del är det väl för övrigt lite upp och ned.
Jag tänker väldigt mycket på pappa, varenda dag. Jag saknar att
ringa till honom och höra hans sarkastiska röst svara i telefonen och
säga: Vem är det nu som stör mig? Han visste alltid att det var jag. :-)
Han och jag var så lika att det gör ont.
Jag funderar mycket på den tiden och allting efter. Det som hände.
Det jag inte minns och knappt kan förstå. Det som känns så overkligt
och orättvist. Precis som om alla runt omkring mig ljuger om vad som
hände mig den dagen. Det är så svårt att ta till sig något man inte minns.
Jag mår väldigt dåligt över det men jag får ju acceptera. Det värsta är
att leva med vetskapen om hur mina anhöriga drabbades. För det är jag
obotligt ledsen. Jag gör verkligen mitt bästa för att komma tillbaka.
Idag ska jag umgås med min mormor, dvs. krama sönder henne och
hjälpa henne med boken som hon ska fylla i och berätta om sitt liv som
sen min lillebror ska få för att veta hur mormor hade det när hon var liten.
Hoppas på en bra dag!
(Förbannade polackagubbe)
Med en ynka skillnad, att jag fick fullständigt tuppjuck
på mina förbannade jädra nageltrång.
Panik skulle man kunna säga, jag kunde ju inte ens gå
normalt i mina allra bredaste skor.
Så jag tog fram sax, pincett och tops och utförde
ett något plågsamt ingrepp på mig själv. Men....
Det blev bra faktiskt. Åtminstone för tillfället tills det växer
ut igen. Mitt läkarbesök för det är ju inte förrän i april och
just igår kändes det extra plågsamt att behöva vänta så
länge. Så jag tog saken i egna händer. Bokstavligen talat.
Moahahaha, usch vilken torr humor jag har.
På kvällen var jag på sorgegrupp.
En grupp som anordnas genom kyrkan där man får träffa
andra som har mist nära anhöriga.
Det var näst sista gången. Nästa gång är det avslutning.
Men jag vet inte om det känns riktigt så som jag hade hoppats.
Det är blyga folk som inte delar med sig så mycket, framför allt
en dam har det väldigt tufft. Hon mår så dåligt men kan inte
riktigt ventilera sig. För min del är det väl för övrigt lite upp och ned.
Jag tänker väldigt mycket på pappa, varenda dag. Jag saknar att
ringa till honom och höra hans sarkastiska röst svara i telefonen och
säga: Vem är det nu som stör mig? Han visste alltid att det var jag. :-)
Han och jag var så lika att det gör ont.
Jag funderar mycket på den tiden och allting efter. Det som hände.
Det jag inte minns och knappt kan förstå. Det som känns så overkligt
och orättvist. Precis som om alla runt omkring mig ljuger om vad som
hände mig den dagen. Det är så svårt att ta till sig något man inte minns.
Jag mår väldigt dåligt över det men jag får ju acceptera. Det värsta är
att leva med vetskapen om hur mina anhöriga drabbades. För det är jag
obotligt ledsen. Jag gör verkligen mitt bästa för att komma tillbaka.
Idag ska jag umgås med min mormor, dvs. krama sönder henne och
hjälpa henne med boken som hon ska fylla i och berätta om sitt liv som
sen min lillebror ska få för att veta hur mormor hade det när hon var liten.
Hoppas på en bra dag!
(Förbannade polackagubbe)
Kommentarer
Trackback
