rockindra

Jag saknar min pappa hutlöst mycket.
Det går inte en dag utan att jag tänker på
honom. Jag skulle så gärna vilja höra hans röst.
Det är nu som man verkligen önskar att man hade
tagit vara på tiden så mycket bättre.
Fotograferat lite mer och kanske spelat in några
roliga meddelanden. Rätt vad det är under dagen
så får jag idén att jag ska ringa honom för att
berätta något, men sen kommer världens slag i
magen när jag inser att jag inte kan det.
Det var ett tag sen jag var vid graven nu.
I början hade jag ett enormt behov av att vara där
hos honom, natt som dag.
Men nu värdesätter jag tankar och minnen mer.
Det har ändå gått 1 år och 4 månader nu men det
känns inte som om något har lättat.
Han präglar fortfarande mycket vad jag gör, vad jag
tänker och hur jag ser på saker och ting.
Vissa skämt som enbart han kunde förstå, sättet som jag
säger saker och ting på, många tar mig på blodigt allvar medan
han är den enda som skulle förstå att skratta åt det.
Just nu känns det tungt......
Jag saknar dig, Pappa!

För exakt en vecka sedan klarade jag tentan
i associationsrätt. På första försöket den här gången.
Godkänt var 24 och jag fick 30 poäng. :-)
Det är nästan bud på en liten klapp på huvudet för det.
Jag lever i alla fall på känslan av det än.
Nu har jag kört igång med köprätten.
Vi får se om det går lika lätt!

Ikväll känner jag mig rejält ensam.
Min sambo är iväg och partajar tredje helgen på
raken och jag skulle också varit iväg men det blev inte så.
Ibland kan jag känna mig som en gammal äppelskrutt som
bara sitter hemma och ruttnar.
Ser jag tillbaka på mitt liv så känner jag att jag är färdig
med festandet, jag önskar längre än så.
Jag var i mitt essä när jag var 15-17 år. Det var extremt
mycket fester och dricka massor kunde jag.
Idag får jag blank huvudvärk av två glas baylies.
Var går man från här?
När hittar man nytändningen igen att "festa" på ett annat
sätt och uppskatta saker och ting annorlunda?
Många lever ett glammigt liv och hänger på uteställen
varje kväll. Jag förstår det inte, möjligen om man är singel
men vad är det annars för roligt att supa en massa, hitta
one-night-stands och vakna upp dagen efter med huvudvärk
och ångest för att man inte minns någonting.
Är det där i livet man vill vara så hindrar jag inte någon, men
det är ingen livsstil för mig.

Nåja, jag gjorde en god gärning ikväll och släckte ljuset
kl. 20.30. Värmeljusen är tända än.

Avslutningsvis: När jag blir stor ska jag bli den nye Basil Fawlty.

Härmed kan jag konstatera följande efter åratal av
tittande på lika förlossningsserier:
Jag kommer att be varenda barnmorska som dyker upp
att dra åt helvete, min mamma och jag kommer att bli
stora ovänner samt den stackarn som blir pappa till barnet
kommer att av mig, slängas ut ur salen med jämna mellanrum.

Någonting som också retar gallfeber på mig just nu är
Mekonomens reklam på tv där man ofta, enligt dem, ska byta
olja på bilen för att köra miljövänligare.
Då undrar ju jag, har någon tänkt på var all den här oljan ska
ta vägen, på ett givetvis miljövänligt sätt, då den ska bytas så
ofta istället för att "användas upp"?

Jag skulle i skrivande läge kunna benämna mig själv som något
av en irriterad bitterfitta även om ordet egentligen kopplas
samman med feminister. (Makt åt dem)

För övrigt ser jag mig som en mycket lugn och samlad person
för tillfället som absolut inte har den minsta tendens att ta ut
mina aggressioner över en oskyldig människa!


Sist men inte minst vill jag be min mamma 1000 gånger om
ursäkt för den smärta hon fick utstå för att en tjockskalle som
jag tvunget skulle tränga mig ut!!

Onsdag har vi idag, eller nej, där ljög jag.
Slår jag en kik på klockan är det faktiskt torsdag men
jag stannar kvar på onsdagen en stund till.
Början av veckan var minst sagt dramatisk då jag
och min mormor for till akuten eftersom hon drabbats
av en ihållande yrsel som inte tunnades av någonting.
7,5 timme satt vi och väntade, hon fick stanna över natten
men läkarna kom inte fram till någonting då både prover
och röntgen var bra. Nu är hon hemma igen och verkar vara
som vanligt igen men orolig är jag onekligen.
När jag åkte hem från sjukhuset och mormor fick stanna kvar
kändes det som att lämna halva sitt hjärta där.
Det var lika tufft som när pappa var inlagd och många tankar
och en hel del rädsla bara for genom kroppen på mig.

Gårdagen bestod av att hämta hem mormor och hålla ett
vakande öga på henne. Jag var iväg och hämtade min
kamera som jag beställt på Net on Net. En Nikon Coolpix och
givetvis är den lila liksom fodralet till den.
Kanon bilder har tagits av vilka andra än mina små flickor.
Pixie poserar gärna medan Tintin gör några halvhjärtade
försök att smälla till kameran.

Imorgon blir det en förnyelse av mina naglar som nu är
extremt långa och väldigt svarta. Dags för ett byte helt klart.
Precis efter det så bär det av på utbildning på Hassela igen.

Nu sitter jag här, då jag inte klarar av att ligga på något sätt.
Jag har fruktansvärt ont av fibromyalgin, det är jobbigt bara
att sitta men vad fasen ska jag göra. Hänga upp och ned?
Nästan liptillstånd, men som min käre styvpappa så ofta säger:
Det är bara att spänna kroppen!

Då var man tillbaka igen, på väg mot en ny vecka.
Veckan som gick var händelserik.
På onsdagen tillbringade jag dagen hos min goding
till mormor. En härlig och pratsam dag.
Torsdagen bestod av klippning, äntligen kan man se skillnad
på mig och en fågelskrämma.
På kvällen var det utbildning på Hassela där jag nu
har fått mitt eget konto och kan börja ta emot samtal
om jag vill och när jag är redo för det.
Fredag fick jag en paus för att sedan ge mig ut på lite
kalas under helgens gång.
Hmm, jag glömde ju det viktigaste, jag klarade ju
faktiskt tentan i avtalsrätt nu i veckan.
Det var en enorm lättnad kan man säga. Framför mig
har jag nu associationsrätt och tydligen en härlig
tandvärk tack vare min kära visdomstand som har bestämt
sig för att poppa upp. Jag är obeskrivligt tacksam för detta.

Nej, nu får väl även jag ta och finna min väg till sängen.

En helt vanlig dag i mitt liv var då gårdagen.
Med en ynka skillnad, att jag fick fullständigt tuppjuck
på mina förbannade jädra nageltrång.
Panik skulle man kunna säga, jag kunde ju inte ens gå
normalt i mina allra bredaste skor.
Så jag tog fram sax, pincett och tops och utförde
ett något plågsamt ingrepp på mig själv. Men....
Det blev bra faktiskt. Åtminstone för tillfället tills det växer
ut igen. Mitt läkarbesök för det är ju inte förrän i april och
just igår kändes det extra plågsamt att behöva vänta så
länge. Så jag tog saken i egna händer. Bokstavligen talat.
Moahahaha, usch vilken torr humor jag har.

På kvällen var jag på sorgegrupp.
En grupp som anordnas genom kyrkan där man får träffa
andra som har mist nära anhöriga.
Det var näst sista gången. Nästa gång är det avslutning.
Men jag vet inte om det känns riktigt så som jag hade hoppats.
Det är blyga folk som inte delar med sig så mycket, framför allt
en dam har det väldigt tufft. Hon mår så dåligt men kan inte
riktigt ventilera sig. För min del är det väl för övrigt lite upp och ned.
Jag tänker väldigt mycket på pappa, varenda dag. Jag saknar att
ringa till honom och höra hans sarkastiska röst svara i telefonen och
säga: Vem är det nu som stör mig? Han visste alltid att det var jag. :-)
Han och jag var så lika att det gör ont.
Jag funderar mycket på den tiden och allting efter. Det som hände.
Det jag inte minns och knappt kan förstå. Det som känns så overkligt
och orättvist. Precis som om alla runt omkring mig ljuger om vad som
hände mig den dagen. Det är så svårt att ta till sig något man inte minns.
Jag mår väldigt dåligt över det men jag får ju acceptera. Det värsta är
att leva med vetskapen om hur mina anhöriga drabbades. För det är jag
obotligt ledsen. Jag gör verkligen mitt bästa för att komma tillbaka.
Idag ska jag umgås med min mormor, dvs. krama sönder henne och
hjälpa henne med boken som hon ska fylla i och berätta om sitt liv som
sen min lillebror ska få för att veta hur mormor hade det när hon var liten.

Hoppas på en bra dag!

(Förbannade polackagubbe)

Ja, som rubriken lyder så är jag frivilligt uppe tidigt
en måndag morgon.
Jag har en hel massa samtal att ringa och en del annat
att göra också. Det värsta är att min snus är SLUT.
Hmm, vadå abstinens och panik? Vet jag inget om.
Jag får se till att hålla mig sysselsatt tills min kära
butik öppnar och kan förgylla min dag med en ny stock.

Min helg var lugn och skön så när som på att jag hade
ganska ont av min fibromyalgi dock.
Men vad ska man göra?
Sara och jag har haft en del smsande och plötsligt föreslog
hon att vi skulle åka bort några dagar tillsammans.
Det är ju en väldigt lockande idé måste jag säga.
Något billigt spahotell eller liknande.
Vi får väl se när det blir av.

I eftermiddag ska jag bomba pappas kompis med frågor
angående juridik eftersom jag tydligen har lite svårt att
klara av tentan i avtalsrätt. Jag vet inte om det beror på
ren dumhet, frustration eller att provet är svårt.

Nåja, till er därute: Ha en bra måndag och håll humöret uppe!

Ja, så sant som det är sagt.
En intressant filur sa till mig igår att en beskrivning
av honom själv skulle se ut ungefär såhär:
Jag är som en soptunna, alla fyller mig med sin skit
men ingen gör sig besväret att tömma mig.
Något i det här ordspråket talade till mig.
Det är brutalt att säga så men det är fruktansvärt sant.
Jag har två enormt fina vänner som tömmer mig numera
och kämpar hårt med det.

Till dig, Sara. Tänk att det skulle ta 5 år innan vi förstod
vart vi stod i förhållande till varandra.
Hur mycket vi har gemensamt och delar, både bra och dåligt.
Den senaste tiden har vi funnits där för varandra i vått och torrt,
dag som natt. Du är ett stort stöd för mig, min pudding.
Sen tycker jag väl iofös att du skulle kunna sluta med att höra av dig
till mig samtidigt som jag kontaktar dig för det där börjar bli något
spöklikt. Ett bra exempel, senast för 10 min sen.

Till, dig min vän, jag skriver inte ditt namn här av olika skäl.
Men min trogna nattevän, du är viktig för mig och vi har
ägnat så många kvällar och nätter åt att diskutera varandras liv
och varandras bekymmer. Du är ett enormt stöd för mig med dina
kloka tankar och tyvärr tar du mig rakt upp och ner
vilket ibland gör mig förvånad. Tack, läckerbit.

De som verkligen har varit hos mig i alla år utan att tveka
trots att det har tagit hårt på dem är min mamma och min mormor.
Ni har aldrig gett upp hoppet om mig trots alla konstiga situationer
jag har försatt mig i.
För det är jag er evigt tacksamma!

Just nu har jag lyckats försätta mig i en situation där jag bara misslyckas
med min tentamen i avtalsrätt. Men jag fick nya försök så det är bara
att fortsätta och vara envis som en åsna. Vilket egentligen inte är så
svårt för mig, men efter ett antal misslyckanden börjar man bli desperat
när man så förtvivlat gärna vill klara det och gå vidare till nästa ämne.
Det återstår att se hur det går.

Ett litet tips på ett rockband som är väldigt aktuellt i mitt liv nu:
Axel Rudi Pell. Varenda låt är bra!

Likt blommor som samlas i en hop, ty det är så mitt liv är.
För jag har blommor kring mig.

Mums!
På Kalles och min 6 års dag blev det 3-rätters på El Patio.
Riktigt lyxigt och förbaskat gott.
Vitlöksbröd - Quesadillas
Black and White - Oxfilé tallrik
Vaniljglass med chokladsås.
Oerhört gott. Det blev en "baravi" dag igår.
Vi avslutade kvällen med en stor godispåse från
hemmakväll. Hrrm, över 1 kilo.

Idag däremot har blivit en liggande dag med
frossa, hosta och ont i halsen.
Troligen är det Kalle som har smittat mig.
Eller så har jag bara hållt mig löjligt nära honom. :-)

Jag skulle vilja fälla in en liten parantes till alla föräldrar
som möjligen läser min blogg.
Att skaffa facebook är inte svårt, det är till stor fördel för
er och därmed kan ni ha koll på era små tioåringar som
"leker runt" på facebook och inte har en aning om vad de
håller på med. Jag har sett min sagt ett antal tragiska bilder
på småtjejer i bara underkläder eller som trycker ihop "brösten"
på bilderna. Hjälp er själva och hjälp era barn på det här viset
genom att skaffa facebook!!

Idag tänkte jag ta det enorma tillfället i akt att faktiskt
gratulera mig själv och min sambo.
Idag är det 6 år sedan vi blev tillsammans efter en
minst sagt förvirrande kväll på Privé i Malmö.
Det var ett under att det alls hände egentligen.
Vi har kämpat oss genom mångt och mycket
och i synnerhet förra året var en kamp för oss.
Men vi klarade det och nu står vi här.
Vad blir det då på menyn idag?
Ja, det var väl också en fråga att ställa.
I nuläget vet jag inget mer än att det blir en god
middag ute någonstans.
Vi får väl se vad dagen har att erbjuda, jag hoppas
på fint väder.